Start Uppåt Arbetsmoral Bröllopstelegram Kinesiska djurtecken

 

Start Uppåt Arbetsmoral Bröllopstelegram Kinesiska djurtecken

Anekdot för sänkande av arbetsmoralen

 

Av den tyska författaren Heinrich Böll, som fick nobelpriset i litteratur 1972.
Denna kortnovell ingår i samlingen "När kriget var slut" (Norstedts 1974, översättning Ulrika Wallenström).

I en hamn på Europas västkust ligger en fattigt klädd man i sin fiskebåt och dåsar. En flott klädd turist sätter just i en ny färgfilm i sin kamera för att fotografera den idylliska tavlan: blå himmel, grönt hav med fredliga snövita vågkammar, svart bröd, röd fiskarmössa. Klick. En gång till: klick, och eftersom alla goda ting är tre, och det är bäst att ta det säkra före det osäkra, en tredje gång: klick.

Det spröda, nästan fientliga ljudet väcker den dåsande fiskaren som sömnigt rätar på sig, sömnigt fiskar efter sitt cigarettpaket, men innan han funnit det han söker har den ivrige turisten redan hållit en ask framför nästan på honom, inte direkt stoppat cigaretten i munnen på honom men lagt den i hans hand, och ett fjärde klick, cigarettändarens, avslutar den brådskande artigheten. Genom det överdrivna i denna flinka artighet, detta för mycket av det goda som knappast går att mäta och som man aldrig kan sätta fingret på efteråt, har det uppstått en irriterande förlägenhet som turisten - kunnig i landets språk - försöker överbrygga genom ett samtal.

"Ni kommer att få fin fångst idag."

Huvudskakning från fiskaren.

"Men jag har hört att vädret är gynnsamt."

Huvudnickning från fiskaren.

"Ni ska alltså inte fara ut?"

Huvudskakning från fiskaren, stigande nervositet hos turisten. Förvisso ligger den fattigt klädde karlens väl honom varmt om hjärtat; sorger över det försuttna tillfället gnager honom.

"Å, ni mår inte bra?"

Äntligen övergår fiskaren från teckenspråk till talade ord.

"Jag mår alldeles utmärkt", säger han. "Jag har aldrig mått bättre."

Han reser sig, sträcker på sig, som om han ville demonstrera hur atletiskt byggd han är: "Jag mår alldeles fantastiskt bra."

Turistens ansiktsuttryck blir allt olyckligare, han kan inte längre hålla tillbaka den fråga som så att säga hotar att spränga hans hjärta: "Men varför far ni inte ut då?"

Svaren kommer prompt och knappt. "Därför att jag var ute redan i morse."

"Var fångsten bra?"

"Den var så bra, att jag inte behöver fara ut en gång till, jag fick fyra humrar i min korgar, nästan två dussin makrillar..."

Fiskaren som äntligen blivit vaken, töar nu upp och klappar lugnande turisten på axeln. Han tolkar dennes bekymrade ansiktsuttryck som ett uttryck för visserligen onödiga men ändå rörande sorger.

"Jag har till och med nog för imorgon och i övermorgon", säger han, för att lätta främlingens sinne. "Får jag bjuda er på en av mina?"

" Ja, tack."

Cigaretter sticks i munnar, ett femte klick, främlingen skakar på huvudet och sätter sig på båtkanten, lägger ifrån sig kameran, ty nu behöver han bägge händerna för att ge eftertryck åt sina ord.

"Jag vill ju inte blanda mig i era personliga angelägenheter", säger han, "men föreställ er att ni for ut en andra, en tredje, kanske till och med en fjärde gång idag, och ni skulle få tre, fyra, fem, kanske rentav tio dussin makrillar ... föreställ er det."

Fiskaren nickar.

"Ni skulle", fortsätter turisten, "fara ut två, tre, kanske fyra gånger inte bara idag, utan imorgon, i övermorgon, ja varje gynnsam dag - vet ni vad som skulle hända?"

Fiskaren skakar på huvudet.

"Ni skulle senaste om ett år kunna köpa er en motor, om två år en båt till; om tre eller fyra år kunde ni kanske ha en liter kutter, med två båtar eller kuttern skulle ni naturligtvis få större fångst - en dag skulle ni ha två kuttrar, ni skulle ...", entusiasmen gör att rösten sviker honom ett par ögonblick, "ni skulle bygga ett litet kylhus, ett rökeri kanske, och sen en konservfabrik, flyga omkring med egen helikopter, lokalisera fiskstimmen och dirigera era kuttrar via radio. Ni kunde förvärva laxrättigheter, öppna fiskrestaurang, exportera hummern direkt till Paris utan mellanhänder - och sen..." - åter mister främlingen målföret av entusiasm. Semesterglädjen har nästan runnit av honom, och bedrövad i sitt innerstan skakar han på huvudet medan han ser ofångade fiskar muntert hoppa i tidvattnet som fredligt rullar in mot stranden.

"Och sen", säger han, men åter blir han stum av upphetsning. Fiskaren dunkar honom i ryggen som man gör med ett barn som satt i vrångstrupen.

"Ja, sen?" frågar han tyst.

"Sen", säger främlingen med stilla hänförelse, "sen kunde ni lugnt sitta här i hamnen, dåsa i solen - och se på det härliga havet."

"Men det gör jag ju redan nu", säger fiskaren, "jag sitter lugnt i hamnen och dåsar, det var bara ert klickande som störde mig."

Tankfull gav sig turisten av därifrån, en lärdom rikare, ty han hade också en gång trott att han arbetade för att en dag inte behöva arbeta mer, och han kände inte längre ett spår av medlidande med den fattigt klädde fiskaren, bara en smula avund.

Skicka e-post till admin(at)poconsulting.se med frågor eller kommentarer om den här webbplatsen.
Senast ändrad: 29 oktober 2011